TGIF!

Ja, tacka verkligen gudarna för att det är fredag! Jag är helt sömnbrist-laggad efter att ha gått upp klockan 6 varje morgon den här veckan. Ständig huvudvärk på grund av det och på grund av spänningarna i mig inför skrivandet som inte längre är enbart en källa till glädje och njutning. Jag vill minnas att det var roligt att skriva, spännande, utvecklande, klargörande. Vart tog det vägen? Är det så här det är att skriva på heltid?

Trösklar. Vad är meningen, syftet, tanken bakom? Varför konstruerades jag så att det aldrig kan vara smooth sailing? Alltid kommer dessa trösklar när jag minst anar det och får mig att snubbla eller bara köra stenhårt fast. Men jag ger mig inte! Jag jobbar på boken ändå, även om det gör ont, även om det bara är tråkigt och pestigt och inte alls som det ska vara. Ha! Jag ska inte lyckas förstöra det här. Det tillåter jag inte. Boken ska bli klar. Den blir kanske den sämsta, ointressantaste, minst inspirerade/inspirerande bok i litteraturhistorien, men den ska bli klar!

Jag ska fortsätta att jobba med den tills det är en enda sammanhängande text från början till slut. Sedan ska jag ta bort alla korrfel, alla non sequiturs, alla tabbar och tavlor och motsägelser. Sedan ska jag bestämma mig för att det ÄR en bok, ovsett vad alla andra säger. Och jag ska få något förlag att vilja ge ut den (undrar vad man måste betala dem för det?) Och så ska jag skriva en bok till, (den ska handla om Börje). Och sen, när den också har blivit utgiven, så ska jag ansöka om medlemskap i författarförbundet. Och om jag får det, DÅ ska jag börja kalla mig FÖRFATTARE.

Det är ju praktiskt taget inom räckhåll, bäst att jag genast börjar städa ur plånboken för att göra plats för medlemskortet...