Nytta och noja

Jag är fruktansvärt rädd för vad som händer om jag någonsin blir färdig med min bok. Ett skräckscenario är att jag blir klar, har gjort allt jag kan, så bra jag kan, och så är den ändå inte bra. Ingen vill ge ut den, ingen vill ens ge ett lektörsutlåtande, bara ett standard: Tack för visat intresse. Tack, men nej tack. Och jag fixar och donar, stryker och skriver om i resten av mitt liv och den blir ändå aldrig utgiven. Den ligger där i byrålådan och bara påminner om hur dålig jag är på alltihop. Skrivandet. Livet. Alltihop.

Någon gång måste det bli någonting. Flera år av mitt liv, fler timmar än jag kan räkna, så mycket blod, svett och tårar och hela min identitet står på spel, känns det som.

Inte för att jag kallar mig författare, nej det gör jag inte. Men jag har vid tillfälle, när någon frågat vad jag gör, svarat att jag skriver. Inte så ofta som jag borde, men det har hänt. För det mesta säger jag att jag gör ingenting. Att jag står till förfogande för arbetsmarknaden eller universum, vem som nu behöver mig mest. Men ibland känner jag mig modig, om det har gått bra med skrivandet en dag eller två och det känns så där, vad heter det? Möjligt. Då kan jag säga att jag håller på att skriva en bok. Men författare sätter jag inte på visitkortet förrän medlemskortet till Författarförbundet ligger i plånboken.

Ett annat skräckscenario är att folk tycker att den är bra. Förlaget ringer, ivriga, pushar på mig ett kontrakt jag inte förstår men skriver under ändå för att jag inte törs annat. Rescensioner i alla tidningar som jag inte törs läsa men ändå måste, vissa som hyllar mig och andra som sågar mig jäms med knäna och jag tar förstås bara åt mig av de negativa bitarna och gråter mig till sömns varje kväll för att de inte förstår mig. Tidningar vill ha intervjuer och tv vill att jag ska sitta i deras soffa för att de tror att jag vet något om det jag har skrivit om och jag tvingas antingen ljuga eller göra bort mig genom att säga Vad vet jag, jag har ju bara hittat på alltihop. Och dagen efter har alla tidningarna stora artiklar på kultursidorna om sanningshalten i litteraturen och förlaget ringer och vill ha en roman till och jag har inte skrivit mer än fem sidor.

Jag vill väl förstås att någon ska tycka att det är bra, eller åtminstone att det är en bok, att någon ska vara intresserad av min Nina och det som händer henne. Och om jag får betalt för den här boken kan jag säga bye bye till Af och leva lycklig i alla mina dagar. (Yeah, right!) Jag vill skriva fler böcker om jag kan. Det är inte ett lätt jobb, men ett jag gärna vill ha. Jag vet bara inte om jag har det som krävs.

Det jag har märkt nu är att en annan rädsla har kommit in på scenen, bara de senaste dagarna. Rädslan för vad som ska hända när jag blir färdig har nu fått konkurrens av rädslan för att jag aldrig blir färdig överhuvudtaget, att jag aldrig lyckas skriva en roman. Jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren.

Jag hoppas att den här nya rädslan ska vara den raketladdning som gör att jag fixar deadline. Sju veckor är inte så lång tid och jag har MYCKET kvar att göra, många sidor kvar att skriva och nästan hälften kvar att skriva om. Men rädslan är ju så stark. Den kraft som finns där, om jag kunde utvinna den energin, istället för att låta den driva ner mig i stövelskaften, så borde jag kunna komma en del sjömil framåt.

När de nu stänger reaktor efter reaktor behövs en ny energiform. Det är väl inte bara jag som lägger en oproportionerligt stor del av min energi på rädsla, otillräcklighet, fobier, sorg? Kan ingen ingenjör komma på hur man utvinner krafterna ur dessa fenomen?

Någon nytta ska man ha av sina nojor, tycker jag. Vad är de annars bra för?