Money, money, monday

Måndag morgon, grått, regnigt, lite kallt eftersom vi ännu inte har stängt balkongdörren. Men skönt. Svalt. Man kan ta på sig strumpor igen. Dra en filt över sig i soffan framför tv:n. Nu börjar hösten, nu börjar verksamhetsåret, nu drar allting igång. Maken har precis gått till jobbet, första dagen efter semestern, gnällde lite över det men han kommer att ha roligt idag, det vet jag, så är det jämt. Sonen gick och lade sig tidigt, dvs klockan fyra i morse, en (ganska otillräcklig) förberedelse för i morgon då han ska vara på upprop redan klockan elva på förmiddagen.

Det känns konstigt att inte ha något eget startdatum, ingen tid att passa, inget jag behöver förbereda mig inför. Jag har inte köpt ny almanacka, ingen ny skolväska, inga nya block. Det är fortfarande ett par veckor till Af går igång igen och innan dess kommer ingen att tjata på mig om något. Bara jag själv. Och jag lyssnar aldrig på henne. Hon vet inte vad hon pratar om. Den kärringen.

Jag måste bara skriva färdigt min bok. Jag har inte rört den på över en vecka, ett självpålagt skrivförbud skulle hjälpa mig över en jobbig sträcka. Det har inte hjälpt, i alla fall inte som det var tänkt. Men jag har fattat en del beslut. Till exempel att de dogma-liknande regler som jag satte upp inför den här omskrivningen (måste skriva allt i rätt ordning, måste skriva in vartenda litet tecken på nytt) inte kan gälla längre. Det var bra i början kanske, för att få ihop den delen av boken som var skriven i fel ordning under ett och ett halvt års tid. Men nu har jag BRÅTTOM! Och jag behöver betrakta boken som helhet. Jag behöver snabbt få ihop de bitar som fattas och börja genomläsningar med rödpenna i handen. Det är sex och en halv vecka kvar till deadline och jag behöver lägga på ett helt kålhuvud om jag ska bli klar i tid.

Men idag hinner jag inte. I flera dagar har jag nojat över min son och en present som jag tyckte han skulle få inför skolstarten. Den är för dyr, han har inte sagt att han vill ha en sån, jag behöver pengarna själv till bokmässan, maken skulle aldrig köpa något så dyrt till någon av sina ungar även om det var jul eller födelsedag på en gång, jag borde inte spendera en massa pengar när jag inte tjänar några osv. Ingen som helst vettig anledning varför jag skulle göra det. Men jag vill. Och jag har letat överallt, kollat i alla affärer, hittat den allra billigaste som ändå kostade mer än tre gånger så mycket som jag hade tänkt spendera, varit i affären tre gånger och velat fram och tillbaka, och i förrgår bestämde jag mig efter att ha drömt mardrömmar om eländet i tre nätter. (Mitt undermedvetna HATAR mig!)

Jag tog ut alla mina (dvs makens surt förvärvade) pengar, likviderade mina utlandspapper (dvs växlade tillbaka de danska pengar jag hade över sedan vi var på Louisiana) tog ut alla mina bokmässepengar, övertrasserade mitt kreditkort med en summa som gör mig svettig och begav mig till affären. Tyvärr den är slut kommer på måndag. Tecken från ovan? Nä. Jag tar den som kommer på måndag. Handpenning, paxa den till mig. Och så åker jag hem, kollar en extra gång på nätet att jag gjort rätt, det är en sån han ska ha, uptäcker att det inte följer med någon sladd, måste köpas separat, kostar minst trehundra.

Med försäkringen jag kände att han bara måste ha blev alltihop sjuhundra kronor dyrare än priset på prislappen, som redan det var tre gånger för högt. Jag borde bli finansminister. Eller låsas in. Jag borde inte tillåtas genomföra finansiella transaktioner.

Jag har övat inför eventuella anställningsintervjuer. Den oundvikliga frågan: Vad är min sämsta sida/egenskap? Jag är för noggrann, för lättstressad, för beroende av mina rutiner. Jag är en besserwisser och skrattar för högt. Jag är introvert och asocial. Och så vidare. Allt det här är sant, men det är inte min SÄMSTA sida/egenskap.

Pengar. Det är pengarna som är akilleshälen, min kryptonit, min gyllene ring som får mig att tappa all förmåga till rationellt tänkande. Och det kommer att vara pengar som blir min undergång. Hur ska jag kunna bli författare? Tjäna helt oregelbundna pengar, förmodligen väldigt lite pengar, lite då och då, kanske blir det några nästa år, kanske inte. Jag som aldrig har lyckats hålla en budget i mitt liv och som får så ont i magen när jag inte har nog. Som inte kan klara mig med det jag har, utan bara måste köpa, köpa, köpa. Som vägrar tro att inte lycka kan köpas för pengar.

Jag menar, det måste ju gå. Hur ska det annars gå till?