Storebror

Jag vet inte hur jag ska göra med det kapitlet jag nu håller på med, och det är absolut förbjudet att hoppa i den här omskrivningen. Därför har jag nu gett mig själv skrivförbud några dagar för att få tid att tänka över saker och ting, främst Jens personlighet. Befriande. Jag ska försöka skriva något annat istället, skulle vara roligt att göra något helt annorlunda. Jag vet bara inte vad. Ännu.

Då kan jag dessutom med gott samvete tillbringa timmar i kyrkböckerna. Igår följde jag mamsell Ingrid Rosenberg på hennes flyttar hit och dit. Hon var syster till min farfars farfar, från Köpinge utanför Kristianstad. Hon åkte till Stockholm, sedan Motala, sedan Stockholm igen. Hon emigrerade till Amerika men kom tillbaka fyra år senare. Hon var bara hemma i Stockholm i två månader, sedan emigrerade hon igen, den här gången åt andra hållet, till Finland. Hon gifte sig aldrig, försörjde sig som sömmerska, hade ett tag en egen atelje. Ett sidospår i släktträdet, eftersom hon inte är en släkting i rakt uppstigande led, och eftersom hon aldrig fick några barn. Men ändå. Jag kan inte låta bli att undra hur hennes liv var. Vad hon gjorde när hon inte jobbade. Vad som drev henne. Om hon tyckte att det var roligt att flytta runt eller om hon önskade att hon kunde få stanna någonstans. Ville hon gifta sig? Längtade hon efter barn eller gillade hon sitt singelliv?

Hur är andra människors liv? Det är väl en viktig nyfikenhet för en författare att ha? Jag har svårt att förstå, ibland, att inte alla andra vet allt jag vet, känner det jag känner, reagerar som jag gör. Som tur väl är, har konstruktören gjort det väldigt uppenbart att andra inte reagerar som jag gör, hela världen kan se hur jag avviker i mitt beteendemönster. Jag kan se det, jag också. Jag kan bara inte alltid förstå det.

Och de är fascinerande, andra människor. Fast helst lite på håll. Det är lite komiskt att jag släktforskar. Jag, som inte har någon kontakt med min släkt, de som lever, kan ägna timmar åt de som varit döda i evigheter, och då bara slå upp dem i husförhörslängder och dopböcker, inte precis en närkontakt av tredje graden. Som att påstå att man har vänner, för att man har folk man brukar slå upp i telefonkatalogen, när den kommer, för att se om de bor kvar. (Aj.) Eller för att man har folk vars bloggar man läser på nätet. (Aj aj.)

Det är inte på riktigt, jag vet det. Men någon mänsklig kontakt måste till och med jag ha. Och den ensidiga, med mig själv bakom spegelglasfönstret så ingen kan se mig, känns tryggast. Döda släktingar är bra släktingar. De är inte besvikna och suckar uppgivet varje gång de ser mig. De jämför mig inte med andra och skakar på huvudet över mina tillkortakommanden. De vill inte att jag ska vara någon annan. Och det är ganska skönt.

Jag tror att min döda släktingar vill att jag slår upp dem i kyrkböckerna, dock. Jag tror det. Tänk själv, om tvåhundra år slår någon upp min notis i folkbokföringens stora databas. Och de kan se var jag har bott, vem jag har fått barn med, vem jag gift mig med, vad jag dog av. Och de ägnar en stund åt att fundera över hur mitt liv var här kring sekelskiftet, hur hård tillvaron måste varit, innan man hittade ett botemedel mot cancer, innan man fixade hålet i ozonlagret, innan man vände växthuseffekten till något positivt. Inte en flygande bil så långt ögat kan nå. Ni förstår. Det var primitivt i Malmö i början av 2000-talet!

Och två-tre hundra år efter min död, om någon tänker på mig en stund, vad mer kan jag då begära? Det är väl ändå stort!? Att någon tänker på en? Jag önskar någon tänkte på mig nu. Men om ingen gör det, så kanske det finns en chans, så länge jag står kvar i alla dessa register.

Storebror ser mig. Det känns tryggt!