90 dagar

90 dagar är lång tid, men går fort. Tre månader och vad har jag fått gjort? Vad har jag åstadkommit?

Kanske inte så mycket, men det som är viktigast att komma ihåg just nu är kanske snarare vad jag INTE har gjort. Jag har inte brutit ihop. Jag har inte gett upp. Jag har inte blivit sjukskriven igen.

Jag måste komma ihåg det. Bara det att jag går och står och pratar och andas, nästan som en riktig människa, är en prestation. Allt är relativt. Och jag är minst lika relativ som alla andra.

Så jag är en härmapa, vad gör jag åt det? Kan jag göra något åt det? Kanske inte.

Kan jag hantera det på något sätt, använda det till min fördel? Vet inte.

Men tills vidare sätter jag mig själv på darling-diet. Jag ska bara läsa böcker jag älskar tills dess att boken är färdig. Är jag bara en härmapa utan egen talang kanske det färgar av sig. The Time Traveler's Wife var en bra början, det är frågan om jag inte älskar den mest av allt. Nu fortsätter jag på kärlekstemat med Frozen music av Marika Cobbold. Sen får vi se.

Om inte annat kanske alla mina favoritböcker på rad är den tröst jag behöver för att komma över den här hårda insikten. För att kunna jobba vidare, ta mig genom det och kanske komma ut på andra sidan, rakt in i förnekelsen. Denial is not just a river in Egypt...

Det sägs att humor är den mest sublima av försvarsmekanismer, men förnekelsen är inte dum, den heller.