Insikt

Jag var halvvägs genom The Time Traveler's Wife i går när jag såg det. Mitt på en sida, mitt i en mening, slår insikten mig som en kall, död torsk mitt i nyllet och jag har kämpat med att hålla tillbaka tårarna sedan dess.

Det finns fragment i mitt bokmanus som jag tycker om, som jag tror på, som ger mig hopp om att det finns någon slags talang, någonstans djupt inuti mig och att delar av den ibland kommer upp till ytan, genom all gyttja. I går förstod jag var de har kommit ifrån. Rösten är inte min. Den är hennes. Audreys. Den känslan, rytmen i texten, som jag varit så stolt över, som givit mig hopp och lust att kämpa vidare, har jag snott av henne. Och förmodligen är allt annat också snott, av andra författare vars böcker jag läst medan jag jobbat med boken.

Jag trodde att det var mitt.

Vad är det nu för mening? Ska jag läsa den här boken om och om igen medan jag skriver klart, för att hålla kvar vid hennes röst? Då blir jag ju ingen författare. Bara en härmapa.

There are pretenders among us. Och jag är en av dem.

Och jag som var på så gott humör.

Det kan aldrig få vara.