Vem? Jag?

Identitet, funderar jag mycket över. Vem jag är. Vem jag skulle kunna vara. Hur folk ser mig. Det var väl därför jag var tvungen att färga håret. Jag stod inte ut med att vara den människan längre, hon i spegelbilden. Det var inte jag. Vad spelar det för roll, vilken hårfärg man har? Inte vet jag. Men det gör det. Det är inte jag, som stirrar tillbaks från spegeln nu, hon med den svarta luggen som hänger i ögonen. Men det är närmare. Jag är på väg.

80-talet är ju tillbaka, både i modet, och för mig personligen. Även om det var sommaren 1990 när jag snaggade av mig det svarta håret senast så är svart hår för mig förknippat med 80-talet. Och jag kommer på mig själv med att sakna benvärmare, fundera på om jag kan sätta kilar i sidorna på sonens gamla avlagda jeans, lyssna på gamla Madonna-låtar, köpa smink på "barn-avdelningen" (min make up i medelålders nyanser skär sig mot mitt blåsvarta hår). Och det känns ganska bra. Roligt. Något nytt.

Och så en reality check. Visst nej. Jag ÄR ju medelålders.

Men jag vill ha tillbaka lite av det jag hade 1986, när jag färgade håret svart första gången. Inte ångesten, rädslorna, komplexen, den totala avsaknaden av valmöjligheter som gäller när man är 15, omyndig och saknar medel för egen försörjning. (Nåja, den biten har jag ju kvar...)

Men framtiden vill jag ha tillbaka. Känslan av att det finns många olika vägar härifrån. Att det inte har börjat ännu och det finns en chans att det kommer att bli bra. Jag kände ju inte så då, jag avskydde att vara 15, och 16 och 17 osv tills typ, 25. 25 var lagom. Vuxen, men ändå ung.

Sen har det bara gått utför. Nej, jag bara skojar, det är inte sant, de senaste 5-6 åren har inneburit en rejäl renovering av jaget. Men nu är jag ju gammal! Vad är poängen med en nystart, om man inte kan få något ut av den? Det känns som om jag inte riktigt har något att se fram emot, de bästa stunderna i mitt liv (när jag blev mamma, när jag träffade min man) ligger bakom mig. Vad kan jag ha att se fram emot som kan mäta sig med det?

Och jag ser på mitt släktträd, fullt av männsikor som levde till de var 80-90+. Så i bästa fall har jag kanske 50-60 år till. Vad ska jag göra med dem? Lägga patiens? Skriva böcker? Bara vara?

Och vem ska jag i så fall vara? 15 år i terapi och jag har ingen aning om vem jag är och vem jag vill vara. Det måste väl ändå betraktas som ett misslyckande. Undrar om jag kan få pengarna tillbaka?

På morgonen, första dagen i tvåan, stod jag i hallen och frågade maken: Ser jag ut som någon som ska skriva en bok? Han tittade länge på mig uppifrån och ner innan han svarade: Ja. Varpå jag rusade tillbaks in i sovrummet och ställde mig framför spegeln igen för att försöka se vad han såg.

Jag vet inte. Men jag hoppas att han har rätt. Jag vet inte varför det svarta håret funkar för mig, men det gör det. Det ger mig styrka, mod. Jag behöver det. Jag har hela resten av mitt liv att ta itu med.

Och så ska jag skriva en bok.

Kanske, när jag har läst den, kommer jag att lära mig något viktigt om vem hon är, hon som skrev den.