I'm blue!

I filmen F/X bygger Brian Brown en docka som styrs av en dräkt som han själv har på sig. Han kallar den Bluey, och när hans flickvän frågar varför säger han att det är för att den har rött hår. Om någon har rött hår kallas de för Bluey i Australien förklarar han. Men vad kallar ni dem med blått hår då, frågar hon. The blue haired ones we call grandma, svarar han.

Ok. Så kalla mig mormor. I dare you!

Nu blev det väl mer svart än blått, ska jag väl säga till mitt försvar, i alla fall inomhus, kanske blir det blå mer tydligt i dagsljus, vi får se, om jag någonsin lämnar lägenheten dvs, men det känns inte så troligt just nu... What was I thinking!? Det är klart att jag är för gammalt för sånt, en diskret brun eller rödbrun nyans för att täcka de första grå är vad marknaden erbjuder min åldersgrupp. Damn!

Troligen kommer det också fungera som ett slags arbetslöshetsförsäkring, dvs, att jag nu har försäkrat mig om att ingen kommer vilja anställa mig. Jag ser nog ganska konstig ut. Usch! Det här behövde jag inte!

Gick igenom resten av det jag skrivit i går, och känner mig lite försiktigt positivt inställd till det jag åstadkommit hittills. Det är inte bara skräp. Jag biter ihop och kämpar vidare, en liten bit om dagen så går det sakta i rätt riktning. Kommer jag att hinna? Förmodligen inte. Men jag kan inte sluta försöka för det. Jag kan ju skicka in det ändå, kanske finns det någon potential de kan se, som de kan uppmuntra mig att fortsätta söka efter.

Jag kommer ju ha gott om tid att skriva om jag aldrig mer ska lämna lägenheten.