Ibland

Jag tittar för mycket på tv. I går såg jag ett par (typ, fem...) avsnitt av dramaserien William och Mary på DVD. Ja, jag vet att tredje säsongen går på tv nu, men jag ville ju se den i vintras, när jag precis sett färdigt andra, så det blev en box med alla tre säsongerna. Jag ser i alla fall om hela alltet nu, inspirerad av att serien åter dykt upp i tv-tablåerna.

William är begravningsentreprenör, Mary är barnmorska, det är lite romantisk, komisk, drama. Min favoritgenre! I ett av avsnitten jag såg i går var det en ung kvinna som dött, i hjärnhinneinflammation. Hon var väldigt miljömedveten och därför ville pappan ha en grön begravning. Hon blir begravd i en skogsdunge med fantastisk utsikt i en "kista" som är flätad som en korg, locket fastsatt med sådana där trä-"knappar" som är som pinnar som man trär in i en ögla på motsatta sidan, poppis på sjuttiotalet (sådana som sitter på en duffel, t ex).

I alla fall, denna kista. Så vacker, så smart, så fantastiskt att någon tänkt tanken, ok, en biologiskt nedbrytbar kista, utan en massa exotiska träslag, utan lack och mässing, jamen, jag skulle kunna fläta en! Att man kan få det man vill ha, även i en sådan situation. Vilken lättnad. Vilken skönhet. Det finns hopp. Det finns kärlek. Det finns förståelse. Och jag grät.

Och kom att tänka på IKEA, som i dessa tider när kvinnor får sparken för att de bär slöja på jobbet raskt syr upp slöjor med företagets logga på och erbjuder tillsammans med de blågula brallorna och pikétröjorna som alla anställda i hela världen måste ha på sig när de jobbar. Vilken respekt! Vilken förståelse! Att se sina anställdas utsatthet och säga, men våra anställda får ha slöja om de vill, titta, vi har gjort en till dem. Vilken förståelse, djupt i de småländska skogarna, för att alla inte är smålänningar, andra människor kan vara annorlunda, men det är helt ok.

Kärlek. Tolerans. Respekt. Ibland finns det. Ibland finns det hopp för mänskligheten.

Ibland.

Och ibland tittar jag för mycket på tv.