Vill inte

Skrev litegrann igår men kände för varje ord att det var dåligt, fel, inte alls som det skulle vara. Uppförsbacke, verkligen. Jag orkar bara inte göra det bättre just nu. Och jag hinner inte göra det bättre sen. Dagar som den, och den här, känns det så lockande att bara släppa det. Varför fortsätter jag? Det kommer ändå aldrig att bli något som är värt allt detta slit. Bara släppa det, gå därifrån. Läsa en bok. Se på tv. Ta vilken praktikplats som helst som Af erbjuder. Bara gå och inte se mig om. Lockande.

Vem vill bli författare, egentligen? Det är väl ett jävla jobb! Dåligt betalt, jobbiga arbetstider, ingen semester, inga löneförmåner, ingen chef att skylla allt på, bara sitta hemma och ha ångest hela dagarna och sedan krypa för förlagen för att de ska ge ut mitt verk. Min värk.

Nej. det är inte roligt. Jag funkar dåligt med måsten, och nu har det här blivit ett stort måste. Måste skriva varje dag. Måste skriva mer, annars hinner jag inte. Måste skriva bättre, annars är det ingen idé.

Mitt huvud värker, och jag vill bara gå och lägga mig igen. Snart är makens släktbesök över och jag kanske kan slappna av lite mer. Snart är makens semester över (bara en vecka till) och jag kan få lite tid för mig själv.

Jag behöver space, tid, ork, lust. Kanske ska jag ta en paus, låta det vila lite, tills jag kommer på hur det ska vara i den här scenen, egentligen? Kan jag unna mig det? Har jag något val?

Nej.

Man har aldrig något val.