Aaaarrgh

Som sagt, så gjort. Det blir ännu en sömnlös natt och efter en lika sömnlös förmiddag släpar jag mig ut med barnvagnen så att åtminstone bäbisen ska få sova en stund innan han kinkar ihjäl sig. Ett segt varv i parken blir det och jag är så trött att jag vid en tidpunkt tittar längtansfullt ner i gyttjan och harlortarna och undrar hur länge jag skulle hinna sova innan han vaknade om jag bara la mig ner just här, just nu. Inte så länge förmodligen eftersom bäbisen vaknar så fort vagnen slutar rulla.

Det är i själva verket synopsisen för Speed III jag upplever här. Sandra Rath/Bullock kör en bäbis i barnvagn runt runt i parken och hon kan inte stanna för då vaknar bäbisen. Keanu är väl på jobbet och tar det lugnt antar jag.

Jag har hela tiden för mig att bäbisen är hungrig men han vill verkligen inte äta. Hela nätterna äter han, känns det som i alla fall. Men på dagarna, ingenting. Bara en slurk här och där, men inga mängder som man tänker sig att en jättebäbis kan leva på.

Istället bara kinkar han tills pappa kommer hem. Då somnar han minsann på tre små röda i pappas famn medan jag bittert sliter med tvätten.

Om jag inte ens kan amma så kan jag ingenting alls. I min nuvarande nattsvarta sinnestämning är det alltså inte läge att börja ge honom annan mat. Jag vet inte varför jag ens tänker tanken. Men jag tänker den konstant.

Han tynar ju inte precis bort, tjockisen.

Det måste väl bara gå åt pipan med amningen snart. Det är bara det jag har kvar att misslyckas med.

För övrigt känner jag att bara fem minuter utan den ständiga skräckfilm min hjärna kör non-stop om allt hemskt som kan hända en liten bäbis hade varit skönt. Medan jag fortfarande har lite förstånd kvar, please.

Pretty pleeeeeease!?