Jag satt där i väntrummet på Strokemottagningen och kände mig helt fake. Bara satt och kände mig dum och tittade på alla hjälpmedel som stod där i en monter, alla prylar man behöver om man måste göra saker med en hand t ex efter en stroke. Tänkte på hur mesig jag är som tycker så synd om mig själv, trots att jag inte behöver en enda av de där prylarna.
Inte är det synd om mig, inte. Har det aldrig varit.
Men så fick jag träffa doktorn. Om det nu var en doktor. En tvärhand hög var hon, och på sin höjd 12 år gammal. Men jag har inga fördomar.
Man har väl sett Doogie Howser.
Och så visar det sig att jag faktiskt är sjuk. I huvudet som vanligt. Visste jag väl. Jag ville bara inte tänka på det just nu.
Vad jobbigt det känns att tänka på det. Att prata om det vill jag inte alls.
Men vad fan säger man när någon idiot frågar hur man mår?
Och ändå sa jag så lite.
Jag skulle hållit klaffen, men jag var inte beredd. Det var ju på Strokemottagningen, för sjutton gubbar. Jag var beredd på frågan: Har du haft några fler neurologiska symptom? På den skulle jag svara Nej och så skulle de anteckna det och sedan skulle de be mig ta min säng och gå och inte belasta sjukvårdens begränsade resurser i onödan.
Men hon lurade mig, tösabiten.
Det var de snygga skorna som gjorde det. Jag kunde ju inte ljuga för någon som hade precis sådana skor som jag alltid velat ha.
Suck.
Nu brakar kanske någon apparat igång. Rädda Sandra-kampanjen kanske. Eller vad som är mera troligt; Rädda Bäbisen Från Sandra-kampanjen.
Man får väl inte ha söta bäbisar när man är sjuk i huvudet. Jag tror mig veta det.
Man får väl inte ha någonting alls.
Jag får sätta min lit till sjukvårdens begränsade resurser. Hoppas, hoppas de inte har tid att komma och ta min bäbis i från mig.
Låt mig få bli ett sådant där fall som man läser om i tidningarna, där alla visste att något var på tok men ingen gjorde någonting eftersom att det inte var deras bord.
Den som ändå bodde i Vetlanda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar